I huvudet på en amatörmatte

Av Anneli Brattgård 

Betydelsen av ordet amatör är egentligen "den som utövar något men inte har det som sitt yrke" men ibland använder vi det också om en person som inte behärskar olika göromål. Som den senare sorten kände jag mig när jag en söndag i juli styrde mot Tånga hed och mitt allra första boxerläger. Jag hade hört rykten om grupperingar, hårda träningsdagar och boxerproffs och här kom jag med en hund som varken kunde gå fot eller vara ensam i bilen utan att yla som en galen varg. Ska jag vara riktigt ärlig var jag beredd på att det skulle bli tårar och stress och kanske, kanske en hemresa mitt i lägret.

Tårar blev det… men de var av ett helt annat slag än jag hade förväntat mig. Det var tårar av glädje och skratt. De där ryktena jag hade hört, antingen var de helt galna eller så hade jag hittat på dem själv i min nervösa amatörmattehjärna. Det var helt och hållet en fantastisk upplevelse att vara på boxerläger. Känslor gör sig så dåligt i tryck men jag ska ändå försöka förmedla några ögonblicksbilder, mest för dig som ännu inte varit på något läger och som kanske tvekar.

Tänk dig att vart du än vänder din blick så ser du minst en boxer på promenad, en del går fint men en del drar lite hit och dit, en del är små och en del är stora. De är gula, vita, tigrerade eller nästan svarta. Det är hundar som är av samma ras men ändå så olika att du måste le, vilka personligheter bor inte i alla dess individer.

Tänk dig sedan en lång rad av boxrar som sitter i sina bilburar inför färd ut i skog och mark. Men nej då, det är inte alldeles tyst, det finns flera stycken som ylar och skäller precis som din hund. Så skönt då behöver du inte skämmas för att du inte lyckats med bilträningen till hundra procent.

Plötsligt slappnar du av och då plötsligt börjar din hund också tycka att det är rätt trevligt i den där hundbilburen och du sjunger högt av glädje över att äntligen fått utdelning av all träningstid.

Tänk dig att du får vara i en träningsgrupp där alla ger av sin erfarenhet och kunskap på allra bästa sätt och med en underbart duktig och trevlig instruktör som med varlig hand styr dig och din hund till bästa resultat. Att få helt koncentrera sig på en hund i taget och varje träningspass lära så mycket av att träna men också av att titta på andra att du inte ens hinner släcka lampan innan du somnar på din kudde om kvällen, glad, fullmatad och lycklig.

När du nu tänkt så här mycket på "jobb" så är det dags att tänka på hur trevligt det sedan är att duka upp kaffetermosar och fikabröd på en lämplig sten i skogen medan spåren lägger sig tillrätta. Att få sitta där tillsammans och prata, skratta, kanske byta livserfarenheter och knyta helt nya fantastiska vänskapsband när man är just så som man bara är i skogsbyxor, fleecetröja och med tallbarr i håret.

Visst kan du bli förvirrad första gången. Det är mycket att hålla reda på och hinna planera för: Korvskivor ska ordnas inför träningen, bilen ska packas, hunden ska rastas och var la jag nu selen? Bilens packutrymme förvandlas snabbt till en hög av olika tingestar. Och apropå saker, alla dessa tillbehör: apporter, leksaker, linor, vattenflaskor, godis, handduk, hopfällbar stol, spårsnitslar, kaffetermosen och kakorna – de får man absolut inte glömma! Och hoppsan, var är nu gummistövlarna om det blir regn?

Jag tyckte jag hade mycket att hålla reda på tills jag såg IPO-tränaren komma kånkande på sin utrustning. Då insåg jag genast att min lilla ryggsäck och en leksak med lång lina kanske inte var så mycket att klaga över.

Och plötsligt är det "skarpt läge" för en av spårläggarna har gått vilse på riktigt, i snårig terräng och med urusel mobiluppkoppling. Vad gör man då? Självklart tar man fram en tränad spårhund och ger sig av efter den vilsne. Och där (kramande ett träd, för det ska man ju göra lär man barnen) väntar en stackare bland myror och kantareller och räddningen blir på "riktigt" och absolut en motivation till att vilja spårträna sin hund. Man vet ju aldrig när det kan komma till användning. Det känns så roligt att du funderar på att "gå lite vilse" själv så du också får bli räddad av en sötnosboxer.

Årets lägerväder var av det bästa slaget och samvaron runt grillen och puben på kvällen var trivsam och samtalen de gick från högt till lågt, från hundar till husbyggen och vidare till universums största gåtor. Ett ypperligt tillfälle för en amatörmatte att fråga och få svar på allt man undrar (-Vaddå appellen? Och vad betyder egentligen MH?) och ett fantastiskt tillfälle att knyta nya bekantskaper eller kanske träffa gamla vänner man inte sett på länge.

Säg den fröjd som varar för länge och även ett mycket bra läger tar slut. När jag och hunden på väg hem från Tånga övernattade i en lånad, tom lägenhet och det var dags att sova då kom det tårar på riktigt. Riktiga glädjetårar över att jag, en amatörmatte, ändå kan så mycket, att min instruktör visat på vilken fantastisk hund jag har, att vi "knäckte" koden tillsammans om hur man får en hund att fatta vad spåra går ut på och på alla nya fantastiska boxermänniskor jag hade fått lära känna under denna vecka.

Men trots all utveckling min hund och hans amatörmatte genomgick så vill jag ändå berätta om en annan hund med en annan amatörmatte. Jag vill berätta om stora, vita boxern Karlzon som kom in som ett yrväder med sin ganska trötta matte. Karlzon han klängde och klättrade och var överallt samtidigt och matte hade ännu inte vågat ha honom lös. Men under vår instruktörs, lugna och trygga ledning förändrades denna studsiga och livliga boxer som ett under på bara ett par dagar. Sista dagen låg han helt lugnt bredvid matte på gräsmattan och tittade på när andra hundar tränade framför nosen på honom, han kunde vara lös, han kom när matte ropade och han slutade att klättra och klänga och han var precis lika glad ändå.

I mina ögon stod det helt klart: Vikten av att få träffa och få stöd av andra som vet precis hur en boxer kan fungera är helt ovärderligt!

Det är nästan ett helt år till nästa boxerläger men jag hoppas redan att jag får vara med, för när man varit på sitt första då vill man bara åka på sitt andra.

Stort tack till er som anordnat lägret, alla fina instruktörer (även ni som har långhåriga, långnosiga brukshundar som ni kallar för "schäfrar"), alla härliga nya bekantskaper och till den fantastiska grupp som jag fick delta i och lära känna. Vi ses nästa år!

Anneli Brattgård med Buddha – som nu både kan ”fot” och ta upp ett spår! Hurra!