Rörelser

Här illustreras
extremiteter, rörelser,
hud, päls,
storlek och vikt.

DE FRÄMRE EXTREMITETERNA OCH BRINGAN

Frambenen skall framifrån vara raka och parallella med kraftig benstomme.
Armbågarna skall varken ligga alltför tätt an mot bröstkorgen eller vara utåtvridna.
Skulderbladen skall vara långa och snedställda. De skall ligga stramt an mot kroppen och inte ha alltför kraftig muskulatur.
Överarmarna skall vara långa och bilda en rät vinkel mot skulderbladet.
Underarmarna skall vara långa, lodräta och ha torr muskulatur.
Mellanhänderna skall vara korta och nästan lodräta mot marken.
Handlovarna skall vara kraftiga och väl, men inte överdrivet, markerade.
Framtassarna skall vara små, runda och väl slutna. Trampdynorna skall vara tjocka och oömma.

Kommentarer

Frambenen bär upp drygt två tredjedelar av kroppstyngden redan på en stående hund och ännu mera vid rörelse framåt. Eftersom det inte finns någon led- eller nämnvärd senförbindelse mellan bålen och frambenen, är det uppenbart att den s. k. upphängningsmuskulaturen måste vara mycket väl utvecklat.

Frambenen bär upp drygt två tredjedelar av kroppstyngden redan på en stående hund och ännu mera vid rörelse framåt. Eftersom det inte finns någon led- eller nämnvärd senförbindelse mellan bålen och frambenen, är det uppenbart att den s. k. upphängningsmuskulaturen måste vara mycket väl utvecklat.

“Lösa bogar” innebär i regel en slapphet i någon av upphängningsmusklerna. I de fall, där armbågarna står ut, är det ofta fråga om en slapphet i bröstmuskulaturen,. “Lösa bogar” kan särskilt hos unga hundar vara uttryck för bristande muskelutveckling, och felet kan då korrigeras genom ändamålsenligt träning. “Lösa bogar” kan emellertid även bero på en olämplig form på bröstkorgen, t.ex. att den är för starkt välvd i sin främre del, och då finns det inte mycket att göra. En muskelfattig bringa och tunn bröstkorg för ofta med sig att armbågarna skjuts in under bröstkorgen, så att tassarna blir utåtriktade.
		Fronter

		Eftersom skulderbladet utgör centrum för frambenens pendelrörelse framåt och bakåt, är dess längd och läge av största betydelse. Ett långt skulderblad, vars längdaxel (skulderbladskammen) bildar ungefär 45 grader vinkel med lodlinjen då hunden står, utgör ungefär idealet. Ett långt och liggande skulderblad betingar en god vinkling i skulderleden och därmed ett mjukt, fjädrande steg. Hundar med ett kort, nästan lodrätt stående skulderblad och brant överarm får i regel mera korta och stumma frambensrörelser. Överarmsbenet skall vara långt och bilda en rät vinkel mot skulderbladet. Vid normalt stående ställning står underarmen lodrätt. Dess tänkta förlängning uppåt träffar hos nästan alla hundar skulderbladet på samma punkt, nämligen strax bakom dess vridcentrum. Härav framgår att armbågsvinkeln är starkt beroende av vinkeln i skulderleden, gäller alltså båda lederna.
Framställ

Framifrån sett bör överarm och underarm ligga praktiskt taget längs lodlinjen. En vinkelbildning utåt eller inåt mellan dessa kan förorsaka en överbelastning av ledband och ledbrosk i armbågsleden.
Samma gäller handloven där mellanhanden och underarmen bör ligga i linje. Från sidan sett bör det dock finnas en viss vinkel mellan underarm och mellanhand, vilket ger god fjädring i handloven.

I själva tassen bör däremot benen vara korta. Falangernas leder och böjsenor utsätts nämligen för mycket stora belastningar både vid benets isättning och i avspark. Tassen bör alltså vara nämligen kort. Den bör dessutom vara väl sluten och högvälvd.

Tassar

Fronten hos boxer, liksom hos det stora flertalet raser, är ett problem.
Standarden eftersträvar att överarmarna ska bilda en rät vinkel mot skulderbladet, vilket inte är lätt att få. Det går dock om skulderbladet är tillräckligt långt och väl tillbakalagt och det samtidigt finns ett långt överarmsben. Man bör därför aldrig premiera ett dåligt vinklat framställ.

DE BAKRE EXTREMITETERNA OCH KORSET

Ryggen inklusive ländpartiet, skall vara kort, stadig, plan och bred med kraftig muskulatur.
Korset skall vara sluttande, brett och svagt välvt. Bäckenet skall vara långt och, speciellt hos tikarna, brett.

Bakstället skall ha mycket välutvecklad och hård muskulatur, som välmodulerat och tydligt skall framträda under huden. Sedda bakifrån skall bakbenen vara parallella.
Låren skall vara långa och breda. Höft- och knälederna skall vara väl vinklade.
Då hunden står naturligt skall knäleden vara belägen i lodrät linje med höftbenskammen.

Underbenen skall vara mycket muskulösa. Hasorna skall vara korta och väl, men inte överdrivet, markerade. Hasvinkeln skall vara ca 140 grader.
Mellanfötterna skall vara korta med en obetydlig lutning mot marken på ca 95-100 grader.

Baktassarna skall vara något längre än framtassarna. De skall vara något längre än framtassarna. De skall vara väl slutna och med tjocka och oömma trampdynor.

Kommentarer

I avsnittet de främre extremiteterna framhölls frambenens stora roll, då det gäller att bära upp kroppsvikten. Bakbenen utsätts på en stående hund för betydligt mindre belastning. De uppbär endast en knapp tredjedel av kroppstyngden. I stället utför de en större del av det framåtdrivande arbetet. Detta sker särskilt under galopp, i samverkan med ryggen via korset.

Korsets utformning och ställning har stor betydelse. Korset är ett ganska vagt begrepp, som omfattar korsbenet och bäckenet jämte omgivande muskulatur. Det korta korsbenet utgör i stort sett en fortsättning bakåt av ländryggraden och bildar sällan någon nämnvärd vinkel med den sista ländkotan. Korsbenets läge och form kan dock variera något vilket lättast kan iakttagas på svansansättningen. En lågt ansatt svans tyder sålunda på ett mera sluttande korsben.

Betydligt viktigare är emellertid bäckenets storlek och läge. Det är huvudsaken vinkeln mellan korsben och bäcken, som avgör om korset blir rakt eller sluttande. Ett stupande kors för ofta med sig att hunden blir överbyggd.

Stegets avslutning blir även sämre genom att kraften i avsparken minskas. I sammanhanget bör påpekas att t.ex. vinthundens böjda ländrygg icke skall förväxlas med “stupande kors”.

Höftledens ledskål ligger i föreningen mellan höft- och sittben. Härvid utgör höftbenet hävarm för den främre lårmuskulaturen och sittbenet för den bakre.

Ett långt bäcken ger därför goda hävarmar för dessa viktiga muskelgrupper. Ett långt och väl utvecklat bäcken ger sig tillkänna bl.a. genom ett från sidan sett brett och kraftfullt lår, under det att motsatsen, ett otillfredsställande bäcken, gärna avslöjas i en tunn, “fattig” lårmuskulatur.
Ett överdrivet långt bäcken är dock icke önskvärt, då förbindelsen mellan korsben och höftben därvid kommer att utsättas för en alltför stark belastning.

Korset bör även ha en god bredd med tillräcklig plats för sätesmuskulaturen, som har mycket stor betydelse för framskjutande av kroppen. Man får en ganska god uppfattning om hur vältränad en hund är genom att undersöka korsmuskulaturens utveckling. En fast och fyllig korsmuskulatur betingar en välv kontur över korset.

Höftleden är en kulled, som tillåter rörelser i alla riktningar inom ganska vida gränser. Att bakbenen i regel förs rakt framåt och bakåt beror på att det råder jämvikt mellan bakbenets inåt- och utåtförare. Vid framförandet av bakbenet råder det emellertid även en viss spänning (tonus) i de bakåtförande musklerna och vice versa.

En sådan balans mellan s.k. antagonister utmärker överhuvudtaget en vältränad hunds alla rörelser och bidrar till att ge en flytande aktion. Detta framstår särskilt klart, om man jämför med valpens rultiga, osäkra rörelser. Hos vissa hundar, kanske särskilt hos taxar, kan man se att hunden står med utåtriktade knän och hasspetsarna nära varandra, s.k. kohasighet.

Kohasighet kan även bero på att underbenet är vridet i knäleden eller böjt och är då ett allvarligt fel, som kan medföra starka påfrestningar på ledbanden.

Bakbenens större framåtdrivande funktion i jämförelse med frambenen underlättas av den starka vinklingen som framträder tydligt om man jämför den nästan lodräta underarmen (främre extremiteten) med den bakåtsluttande underbenet (bakre extremiteten).
På en hund i normal stående ställning ligger understödspunkten (tassen) på det belastade benet rakt under eller strax bakom höftleden.

Trots att mellanhanden och mellanfoten normalt är ungefär parallella, blir det därför en mycket starkare vinkling i hasleden än i handloven. En rak hasled för i regel med sig ett rakt knä och detta leder särskilt hos tunga hundar till en benägenhet för knäskador genom att benet inte har den normala fjädringen.
Denna rakhasighet bör inte förväxlas med den som kan uppträda exempelvis när en hanhund konfronteras med en annan. Den beror endast på en tillfälligt ökad tonus i has- och knästräckarna och påverkar givetvis inte hundens normala rörelser.
Hos enstaka hundar uppträder en stark vinklad hasled och ganska sluttande mellanfot, s.k. björnfot. Detta är en ur många synpunkter mindre önskvärd företeelse, som innebär en abnorm påfrestning av bl.a. hasens sträckarmuskler.

Ett utmärkt bakställ

t v:
bakifån med
kraftiga välmusklade lår

fr h:
från sidan med breda,
välmusklade lår och
korrekta vinklar


Alltför knappt vinklat bakställ	Övervinklat bakställ med för långt underben	Övervinklad i hasleden

Kohasig

Hjulbent

Överlag är inte bakbensvinklingen något problem för rasen i Sverige. Vad vi dock måste se upp med är att lårbredden inte blir sämre, något som menligt påverkar styrkan i bakbensaktionen. Vi bör också se upp med en tendens till för höga hasor med därtill vinglighet och instabilitet i bakbensrörelserna.

RÖRELSER

Rörelserna skall vara livliga, fulla av kraft och ädla.

Välvinklad front och välvinklade bakben ger en flytande rörelse med långt framsträckta framben och ett rejält påskjut bak.
Observera halsens sträckning framåt för att sänka tyngdpunkten.

Kommentarer

Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk! Lika viktigt som det är att alla detaljerna är korrekta är emellertid att de tillsammans bildar en harmonisk enhet.

Om man uppifrån tittar på en hund som går, ser man tydligt hela rygglinjen från huvudet till svansspetsen beskriver en slingrande rörelse huvudsakligen i horisontalplanet. Detta ses tydligt i långsamt skritt. Vid större hastighet behövs det mindre bålrörelse för att behålla balansen, och när hunden travar kan den behålla bålen nästan alldeles rakt, medan extremiteterna för kroppen framåt i en regelbunden rörelse, där de diagonala benen belastas samtidigt. Medan musklerna utefter ryggraden alltså växelvis dras ihop och slappnar av i skritt, är de vid trav hela tiden måttligt spända, så att ryggraden fixeras. Även extremitetsmusklerna har större tonus vid trav. Lösa bogar och dåligt vinklade extremiteter försvårar en god, flytande travaktion.

Det är ett välkänt förhållande att snabbhet och uthållighet är egenskaper, som är svåra att förena. Det är mycket vanskligt att av hundens byggnad dra några säkra slutsatser om vilkendera av dess egenskaper som överväger. Uppfattningen att en lätt och spenslig byggd hund måste vara snabbare än en grövre typ inom samma ras innebär en grov generalisering. Då hundens grovlek är uttryck för en kraftig muskulatur kan den mycket väl vara snabb – och framförallt uthållig. Avgörande för hundens prestationsförmåga är en torr konstitution, kraftfull muskulatur och välvinklade extremiteter. Är det däremot fråga om en lös eller “lymfatisk” konstitution eller riklig fettansättning, är hunden troligen varken snabb eller uthållig. Vid avelsurvalet bör därför hundar med torr och seg konstitution men ändå med påfallande god muskelutveckling föredras. Dylika hundar är även i regel lätta att få upp i god kondition genom träning.

Huden
Den skall vara torr, elastisk och utan veck.

Päls
Pälsen skall vara kort, hård, glänsande och åtliggande.

Färg
Gul eller tigrerad i båda fallen med svart mask. Gult förekommer i olika nyanser, från ljusgult till mörkt hjortrött, där en nyans mitt emellan dessa anses vackrast (rödgul). Den tigrerade varianten har på den gula bottenfärgen i ovan nämnda nyanser, mörka eller svarta strimmor som löper i revbenens riktning. Bottenfärgen och strimmorna måste vara klart avskilda från varandra. Vita tecken skall inte betraktas som fel, de kan t.om. vara ganska tilltalande.

Kommentar:
Fel: Mask som breder ut sig förbi nospartiet. Strimmor som sitter för tätt eller bara enstaka urskiljbara strimmor. Sotig bottenfärg. Färger som blandar sig med varandra. Osköna vita tecken t.ex. på hela eller halva huvudet. Hårrem av annan färg än gul eller tigrerad, eller när de vita utgör mer än 1/3 av den standardenliga bottenfärgen.
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Enligt utställningsbestämmelserna skall 0 pris tilldelas hund som:
a) är exteriört otypisk eller har fel som anges som diskvalificerande i rasens standard.
b) har sådana anatomiska defekter att de väsentligt påverkar hundens hälsa och sundhet, med särskilt beaktande av rasens ursprung/funktion/användningsområde.
c) är kryptorchid.
d) i ringen visar aggressivitet eller tydligt flyktbeteende, dvs. då hund kastar sig paniskt iväg från domaren och det inte finns någon möjlighet att närma sig hunden på naturlig väg. Andra avvikelser i mentaliteten skall bedömas enligt rasstandardens krav.

Storlek/vikt:
Mankhöjd: Hanhund 57 – 63 cm Tik 53 – 59 cm
Vikt: Hanhund över 30 kg vid en mankhöjd på ca 60 cm
Tik ung. 25 kg vid en mankhöjd på ca 56 cm
Nota bene: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska
defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.
Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Detta var det sista avsnittet betr illustration av Boxerns standard. Material är hämtat från vårt raskompendium, standard för boxer och kurskompendium från min domarutbildning.

Avslutar med följande:
En bra BOXER är en harmonisk byggd hund med kvadratisk, muskulös kropp som kombinerar kraft och elegans med ädel hållning och därtill ett välformat och välskuret huvud med vackert uttryck.

tillbaka

till toppen