|
|
Har
du en färsk boxerhistoria eller en liggande i någon
låda?
Skicka då in den till webban
så vi alla kan få ta del av den
|
|
nytt 9 jan
Artikel
om rasen Boxer från 1904
Dikt
i DN 1993
|
Siiris Survival
|
Beppe
Wolgers boxertik Cilla
|
|
Artikel
hämtad från Svenska Kennelklubbens tidskrifter
nr 1 årgång 1904.
Kanske det första som har skrivits om boxer i Sverige?
Insänd av Inger Tireland som fått den skickad
till sig av Peter Strand.
Att
amerikanarna äro ett praktiskt och företagsamt
folk, det visa de många områden och äfven
på det kynologiska. I huru många år
har det icke funnits här i Europa och förmodligen
äfven på andra sidan Atlanten en hel del
misslyckade bulldoggsprodukter, vilka visserligen
ofta hedrats med benämningen "doggar",
men i själfva verket icke voro annat än
en blandningsprodukt, korsning mellan dogg och terrier
eller dylikt. Trefliga, glada hundar, om än ibland
väl upplaggda för slagsmål, ha de
haft och ha alltjämt många vänner
bland människorna, men ingen har dock tagit sig
särskildt an dem eller försökt framhålla
dem som särskild ras, tills för några
år sedan man i Amerika gjorde början med
att sätta upp rastecken för dem, hvarvid
de erhöllo benämningen: "Boston-Terriers".
I Tyskland följdes snart detta föredöme,
men där benämndes denna hund "Boxer"
och bland annat har en specialklubb i München
uppsatt rastecken för densamma. Att Boston-Terriers
och Boxers är ett och detsamma bestrides visserligen
av åtskilliga, men obestridligt, att döma
efter deras utseende, ha de nog ungefär samma
ursprung, om än måhända utvecklingen
af de båda sstammarna med tiden kommer att gestalta
sig olika, allt efter dess olika "fosterlands"
skaplynne.
Här
meddelas nu rastecken för Boxern, som af nyssnämnda
specialklubb uppsattes den 14 januari 1902:
Allmänt
utseende.
En korthårig, kraftig , satt, rörlig, elegant
hund af medelstorlek, som är fullkomligt kvadratiskt
byggd och står på alldeles raka, grofva
ben.
Hufvudet
är en "tysk dogg" (Grand Danois) förkortade
hufvud, alltigenom torrt, med så få rynkor
som möjligt. Kinderna få icke vara oproportionerligt
tjockare än bakhufvudet, utan synas hoptryckta
från sidorna. Huvudet måste från alla
sidor synas kantigt och till sina ytterlinier bestämdt.
Nosen skall uti parallella linier, icke afsmalnande,
förlängas framåt, så att den framtill
bildar en fyrkantig yta.
Pannan
är hvälfd, bakhufvudet högt, pannafsatsen,
från sidan sedd, tydligt markerad. Öfver-
och underkäken äro fullkomligt parallella
och av lika långa, alltså icke fram- eller
öfverstående - tänderna gripa in i varandra
som en sax. . Ögonvinkeln sitter midt emellan nässpetsen
och nackknölen. Nässpetsen bred och svart.
Näsryggen icke bruten, utan rak; klufven näsa
är alldeles felaktig. Läpparna framtill lodrätt
afvhuggna och icke mycket hängande på sidorna.
De skola endast väl täcka underkäken.
Tänderna friska och starka.
Ögonen
mörka, jämförelsevis stora och livliga.
Öronen
högt ansatta tätt bakom kindtänderna,
bäres uppstående och äro spetsigt kuperade.
Halsen
kraftig, elegant och icke för kort, alldeles fri
från hängande underhud och vacker förbunden
med bålen.
Bålen.
Ryggen kort, kraftig (stram) och rak. På dessa
tre egenskaper läggas den största vikt. Bringan
icke bred, snarare trång. Bröstet helst djupt,
icke bredt och icke hängande mellan armbågarna.
Refbenen bör vara väl hvälfda, men icketunnformigt
runda, därtill kraftiga och väl uppdragna.
Bakdelen, lår och skänklar kraftiga, starka
och muskelfyllda. Knäskålarna väl afvrundade.
Svansen kuperad lagom högt ansatt, flott, men aldrig
buren över ryggen.
Svansen
kuperad, måttligt högt ansatt, liflig, dock
aldrig böjd öfver ryggen.
Benen
fullkomligt raka med starka benpipor.
Fötterna
små, runda och väl slutna (kattfötter)
med starka, hårda sulor.
Beklädnaden
kort och tätt liggande till kroppen.
Färgen
gul eller strimmig, understundom svart mask. Hvita tecken
tillåtna, men hvit grundfärg icke eftersträvansvärt.
Boghöjden
mellan 45 och 55 cm skulderhöjd (vinkelmått)
Fel.
Klumpigt, bulldoggaktigt yttre, lösa skuldror,
utstående armbågar, mellan skulderbladen
hängande bröst, kohasighet, dåligt eller
svagt tänder, kluven näsa, lång rygg
för långa eller skilda tår, tänder
i öfverkäken som korsa hvarandra, synliga
tänder i underkäken.
Egenskaper.
Boxern är en intelligent, vaksam, ytterst tillgifven,
lättdressad hund med livligt lynne. Utan att vara
slagskämpe lämpar sätta krafter och färdighet
honom i stånd att taga upp strid med hvarje angripare.
Som försvarare af sin herre och hans egendom är
han berömd. Boxern älskar vatten med passion,
är en duktig apportör och gör ett gott
arbete som råttfångare. Han följer
väl med till fots och till häst, likaså
är han en god rums- hus- och gårdshund."
På
den amerikanska Boston-Terriern kuperas icke svansen;
öronen äro spetsigt kuperade.
A.
P. H.
(Plansch Boxer)
|
|
Den
här lilla dikten och bild publicerades i DN 1993
insänd av Gun Dárdai
|
En
mycket tankvärd berättelse om en hund som inte
gav upp i sitt sökande efter sin flock
och två underbara människors envisa kamp, trots
små odds om ett lyckligt slut.
Om inget annat så för att hitta hennes kropp.
Denna
berättelse är skriven av Siiris matte
MarjaNuggets
Rebecca alias Siiri flyttade till Bromölla september
2006. Matte och Husse märkte snabbt att Siiri
är en väldigt bestämt ung dam. Ganska
tidigt märktes också att hon är duktigt
med näsan.
Matte
och Husse var ofta på Ryssberget med henne.
Ryssberget är skogsområde mellan Bromölla
och Sölvesborg, mellan Skåne och Blekinge.
Genom området går både Skåne-leden
och Blekinge-leden, där finns också andra
fina skogsvägar. Skogsområdet erbjuder
skydd både till rådjur och vildsvin.
Redan
under sommaren märktes att Siiri kunde hitta
spår av rådjur men boxern brukar inte
betraktas som vilthund...
På
lördag den 24 november 2007 hade matte bestämt
att Siiri fick träna lite spår och sen
skulle damerna plocka lite trattkantareller. Husse
hade varit dålig hela veckan. Han hade fått
konstig vinterkräksjuka och hade varit hela veckan
praktiskt taget i sängen mellan toabesök
och hade egentligen behövt sjukhushjälp.
|
|
|
Matte
lämnade bilen vid Leingarydsvägen som vanligt,
gjorde spår och hämtade Siiri, som hade väntat
i bilen. Spårträning gick alldeles utmärkt.
Då var det dags att släppa Siiri från koppel
och låta henne springa medan matte skulle plocka trattkantareller.
Plötslig fick matte syn på rådjur och i
samma ögonblick fick Siiri också syn/ lukt på
rådjur. Och trots mattes "STOP" försvann
Siiri efter bortspringande rådjur. Eftersom Siiri
hade en gång innan gjort samma sak väntade matte
halv timma innan hon började bli orolig. Matte sökte
sig genom skogen åt det hållet Siiri sprang.
Ingen syn på Siiri.
Efter 2 timmar försökte matte att ringa hem och
informera husse. Samtidigt upptäkte matte att det gick
inte att använda mobil i skogen så hon var tvunget
att gå tillbaka till bilen och köra längs
vägen för att hitta plats att ringa samtal. Nästa
var att ringa till polis och lämna anmälan. Därefter
körde matte tillbaka till skogen för att leta
efter Siiri. Klockan hade hunnit bli 3 på eftermiddag
och dagsljuset började försvinna.
Matte körde hem, hämtade kompass, större
karta och ficklampor samt husse som kunde stå men
orkade inte riktigt gå. Men husse vaktade brevid bilen
så att matte skulle inte försvinna. Ingen syn
på hund. Filt och matskål lämnades på
plats. En bekant på brukshundklubben kontaktades men
han tyckte inte att någon hund kunde hjälpa till.
Matte
körde hem, ringde till polis igen. Det fanns ingen
anmälan! Det visade sig att Polisdistriktena jobbar
inte ihop. Matte hade första gången hamnat till
Blekingepolis eftersom hon hade råkat vara på
den sidan av Ryssberget. Hemifrån gick samtalet till
Skånepolis. Anmälan lämnades till Skåne-polis
också.
Söndagmorgon
kom och Siiris familj hade inte sovit. På morgonen
kom familjekompisar och hjälpte till. Matte hade under
natten gjort A4-lappar, stoppat i plastfickor och teipat.
Bilarna körde till ryssberget igen. Ryggsäckarna
var fullt med filt, Siiris vinterjacka samt diarré
-drycka. Kompis lämnade lappar till bekanta som han
kände och körde upp till Fritidsområdet
samt runt Ryssberget. Siiris matte + husse körde till
skogen och vandrade flera timmar i det våta vädret.
Letarna träffades vid Ryssbergstugan och passade på
att prata med alla som var ute på tipspromenad. Alla
möjliga människor stoppades och telefonnr lämnades,
även jägarna fick lappar. Vi var rädda att
Siiri skulle fastna med sin sele eller komma i kontakt med
vildsvin.
På
måndag morgon tog matte kontakt med radio Kristiastad
och radio Blekinge samt alla stora morgontidningar angående
bortsprungen hund. På måndag ringde matte till
Nuggets och informerade om sorgen. Letandet fortsatt omkring
Ryssberget och längs vägarna runt om Gammalstorp.
På
tisdag Matte och Husse körde till Bjärnum och
fick tröst från Kjell o Isa. Kjell kunde inte
tänka att boxern klarar att springa flera timmar och
definitivt orkade inte springa så långt iväg,
hjärtat tar slut misstänkte han. Senare samma
kväll åkte Matte och Husse igen till skogen och
letade trots att det var mörkt och hade blivit kallt.
Kompisarna hade gjort samma sak under dagen. Praktiskt taget
från tidigt morgon till sen kväll körde
matte och husse längs skogsvägar och promenerade
i skogen. Tanken var att hitta kroppen om inget annat. Under
tiden det var många som ringde och tröstade till.
Helt främmande människor, oftast hundägare
som tyckte synd om. Men ingen hade fått syn på
hunden.
Husse
började bli lite bättre och var tvunget att bestämma
sig att åka till jobbet på torsdag. Samma dag
skulle matte också börja jobba igen. Sorgen var
tung.
På
onsdag-morgon den 28 november bestämdes att åka
sista gången till Ryssberget och hämta bort både
filt och matskål. Det hade varit minus 6 under natten
och solen lyste som aldrig innan. Matte och husse stoppade
varorna i ryggsäcken. " Vi tar en liten promenad
om vi skulle hitta hennes kropp" sa husse och började
gå åt det hållet Siiri försvann.
Efter 5 minuters vandradet såg matte plötsligt
nåt i höger synfält. Vände huvudet
och fick syn på Siiri som viftade med svansen. "
Hej! Vad trevligt att ni var också här!"
Matskålen togs upp och Siiri fick några matbitar
innan matte svepte henne till vinterjackan som hade varit
med i ryggsäcken. Matte började ringa till kompisar,
bådes föräldrar men först till Nuggets,
där Isa svarade. Också polisen informerades samt
tidningar och lokalradio. Senare på eftermiddag ringde
en man som hade jobbat i skogen, han hade sett hunden ca
9 tiden ungefär på samma ställe vi hittade
henne halv timme senare.
Siiri
var borta 4 nätter och 5 dagar, gick 4 kilo ner i vikt,
tassarna var ömma men inte skadade och hon hade inga
skador bortsett lite kåda på rumpan. Resan hindrade
inte att komma och basta med familjen senare på onsdag-
kväll. Hon fick mat i små portioner flera gången
om dag och sov mycket i dom första dagarna.
Siiri
har säkert ärvt en hel del från sin farmors
pappa Heidalens Bobby dvs Bosse. Äventyrerna påminner
lite om varandra och Bosse kan vara stolt över sin
avkomling. Om någon hade tidigare frågat om
boxern klarar sig i skogen 4 nätter, hade vi svarat
definitivt NEJ.
I
Finland jobbar en grupp volontärer (Finlands hundsökarna
rf) med bortsprunga hundar. Deras hemsida gav värdefulla
tips om sökandet och hur man bäst sprider information.
Vi
vill särskilt tacka familjen Kolari i Bromölla
för hjälp vi fick under dessa förfärliga
dagar.
Marja
och Marko, Siiris matte och husse
Siri
hemma igen efter 5 dagar och fyra nätters utevistelse
i regn och kyla ner till - 6 grader. Om Siiri kunde berättat,
kanske hon sagt.
Oh int var det så farligt det där, jag gick väl
runt det där Ryskberget en 5-6 gånger. Men visste
ju att matte och husse skulle komma så småningom,
och det gjorde de ju också. Nu skall vi snart gå
och bada bastu.
Efter
bastubadet så är jag skinande blank igen.
Men tror att jag måste hålla reda på matte
bättre nästa gång.
|
|
Denna berättelse och dikten är inskickad av Inger
Tireland
En
ömsint skriven berättelse om Cilla, Beppe Wolgers underbara boxertik. I
Dagens Nyheter skrev Karl Anders Adrup 1969, att Beppes boxer Cilla i missmod
hade sagt att "snart biter jag
Gert i benen". Med Gert menade hon husses chef på TV.
Så här var det: Tecknade
gjorde Björn Berg | -
Beppe? sa Cilla och lyfte vänstra ögonlocket en halv centimeter. Hon
gav oss ett hundöga. Ett hundöga är som ett getöga, fast snällare.
- Beppe, sa alltså Cilla, som är Beppes hund, och fällde
ner ögonlocket igen. Det verkade inte som om hon tyckte det var mycket att
spilla ord på.
|
Hon
låg platt på magen med alla benen petande rakt ut. Av alla hundar
är det visst bara boxern som kan ligga sådär. Som paddor. Fast
boxrar är klokare än paddor. Cilla är en särskilt klok boxer. Cilla
kan tala, nästan, nämligen. Det låter som sus i gamla värmeledningsrör.
Som husse ungefär. Det är nog av honom hon lärt sig tala. Lyssnar
man riktigt noga tror man att man förstår vad hon säger.
-
Beppe är en snäll Husse, säger Cilla när hon legat och tänkt
efter en lång stund, Fast tankspridd. Glömsk är han, riktigt glömsk
ibland. Det är tur att man har matte också. Matte heter Kerstin.
Hon är inte alls så väldigt lång som Beppe, hon är
alltid hemma, och så kommer hon ihåg vad hon lovar. - Som
i morse till exempel, då lovade Beppe redan när jag väckte honom
vid tiotiden: I dag ska vi ta en riktig långpromenad, du och jag, Cilla!
Jag la mig på dörrmattan i farstun för att vänta. Sen när
Beppe äntligen var klar i badrummet då kom han bara rusande och gnuggade
mig i nacken, så där som människor gör. - Sorry,
Cilla, jag har inte tid idag, sa han. Måste in på TV. Gert har ringt.
Gert är den där lilla gubben på TV som väser som en orm när
han pratar. Han bryr sig bara om vilda djur: älgar, hackspettar, igelkottar
och sådana. En gång inne på TV hörde jag hur Gert
sa: Måste vi ha hunnrackan med hela tiden! "Jag
ska nog bita Gert i benen nån gång. Lite grann, när Beppe inte
ser".
Nej, då är det mycket roligare med Beppe när han inte är
på TV. När han sitter hemma och leker på maskinen. Det är
en manick som han skriver på. Med pekfingrarna. Han pekar väldigt sakta,
det är så rogivande. Jag brukar ligga och sova i hans rum då.
Att dikta kallar Beppe det, Ibland hummar han när han diktar. Som en
humla, en stor humla med svart skägg, brummar Cilla, och det gurglade av
skratt djupt nere i hennes runda boxerhals. Ibland kommer matte in med te
till Beppe och frågar hur det går. Beppe brukar bara muttra åt
matte då, för han pratar inte mycket när han diktar. Bara
ibland, när han pekat länge i maskinen. Då kan han riva ut en
bit papper ur maskinen och läsa upp peket. Mest är det om djur,
konstiga djur som man aldrig sett. Aldrig om riktiga djur, hundar eller så.
När han läst färdigt tittar han på mej och säger:
Inte så dumt va, Cilla! Det duger väl, Cilla! Då brukar jag morra
lite gillande, för då kan det hända han slutar peka och tar en
promenad. Och man vill ju gärna komma ut lite. Fast förr, innan
jag kom hit, var han nog ännu konstigare. I hans bokhylla står det
en bok som han skrivit förr i världen. "Jag sjunger i skon"
heter den. Min Husse, en dojsångare, va!
- Men Du, Cilla, TV är väl kul? Du har ju blivit en riktig kändis
i hela Sverige. - Det är så varmt på TV. Och alla lampor
som lyser och alla gubbar som hojtar. Just som man har lurat till så skriker
den där Gert. "Jag ska nog bita honom i alla fall".
- Men Anita är väl rar? - Äsch tjejer! Beppe är så
larvig ibland. Hörde du när han gick på månen, va? Det var
ju ingen riktig måne. Den var målad på väggen. -
Vi som sitter hemma och tittar tycker att det är kul. - Äh, man
har hört det för många gånger. Han muttrar jämt om
månar och molntappar och häxor och humlor. Han är ganska barnslig,
Husse.
- Men visst tycker du väl om honom, Cilla! Jag såg nog att du slickade
honom i skägget. - Jag gillar killar med skägg. Beppes är särskilt
fint, det smakar liksom sirap. Fast det var den där Gert som hittade på
att jag skulle pussa Husse. "Jag ska minsann bita honom".
- Det är Gert som betalar honoraret, tänk på det. - Jag
får ju inget ändå, fast Beppe får en drös med kosing
varje vecka. Ändå tror jag inte det är därför han är
på TV så mycket. Han har nog pengar så det räcker.
Nej, han tycker om att sitta och skoja så där, så att folk blir
glada och snälla. Sen ringer folk och tackar, och då sitter Beppe och
njuter. Som en hund som blir gnuggad bakom öronen.
Annat var det visst förr. Då ringde dom mest och skällde. Då
kunde han vara en riktig Deppe. Säger Matte." |
| Allas
vår Beppe Wolgers skrev en dikt till sin boxertik Cilla som
först publicerades i Hundsport, men som med benäget tillstånd,
publicerades i Boxerbladet nr 4 1971.
Först Beppes egen kommentar "Vi
har haft Cilla i åtta år nu och hon förblir ett under av godhet åh,
vad Cilla har skänkt oss glädje! och när vi för några
somrar sedan för första gången kom till Jämtland så
blev vi lyckliga av hennes lycka och jag skrev en dikt om henneCilla Först
friheten - hög som en mildröstad matte på ett berg av ben först
tokspring genom förvåningens dofter bristen på förbud,
alltings vänliga konstighet -- sexårs-gamla bruna ögon som obegriper ingen
saklighet i nosandet - snörvel - förvirring -- nysningar ivrig syster
Duktig nära fiaskot många missar -- virrvarrsvittringar många
till början hoppfulla stickspår till ensliga skalbaggar som inte
vet hur dom ska uppföra sig De lystrande öronens tid - rynkpannans
veckor och lukten av vatten -- av jordjord luftluft och gräsgräs
och kor-kor och getter och trast-ungar som aldrig tycks glada eller imponerade
fast frömjölen hamnade i storm av svansstumpens gladvirvlar land
av apportkvistar, tuggnötter, gnag-grenar pinnar och kuriosa att bära
i mankhöga prästkragsskogar, bybor som klappar och småpratar
och alltid alla hemma -- alla nära -- kel och beröm-nära Sedan
smackandet - munslickandet - gäspningarna -- midnattssuckarna och inte
riktigt veta om man verkligen är e t t år igen eller drömmer och
hästen springer hon ikapp i sömnen som ingenting och - alla är
hemma!!!!!"
|
|